Klimakteriebesvär


Klimakteriet, övergångsåldern, inträffar oftast i 45–55-årsåldern och varar vanligen i två-tre år. Det börjar många gånger med att mensen förändras. De flesta kvinnor får någon form av besvär i övergångsåldern, till exempel svettningar, sömnsvårigheter eller sköra och torra slemhinnor i underlivet. Medelåldern för den sista mensen är 51 år.

Under klimakteriet producerar kroppen allt mindre mängder av det kvinnliga könshormonet östrogen, och några år efter den sista menstruationen är östrogennivån i kroppen lika låg som före puberteten. Det är just den minskade mängden östrogen som gör att man får övergångsbesvär. Det kan bland annat vara vallningar, det vill säga plötsliga inre värmevågor, och svettningar. De psykiska problem som kan uppträda i samband med klimakteriet är nedstämdhet, att man lättare blir irriterad och får svängningar i humöret liksom ökad oro och svårt att sova. Ungefär 7 av 10 kvinnor får besvär under klimakteriet. Tre av tio har så svåra besvär att det påverkar livskvaliteten negativt. Dessa besvär varar hos de flesta kvinnor i sex månader till ett år, men det finns kvinnor som har kvar besvären i 10-15 år och i enstaka fall hela livet.

Under klimakteriet kan menstruationerna bli mer långdragna eller rikliga, komma oregelbundet eller med längre mellanrum än tidigare. När menstruationen har upphört blir slemhinnorna i slidan och urinröret tunnare, skörare och torrare, vilket kan ge upphov till klåda och torrhetskänsla och även medföra besvär vid samlag. Man kan behöva kissa oftare än normalt och ha svårt att hålla tätt. Dessutom ökar risken för urinvägsinfektioner. De flesta behöver då behandling med lokalt östrogen för att stärka slemhinnan. Man kan ofta mildra klimakteriebesvären i form av vallningar genom att motionera. Blir besvären stora behandlar man med östrogen; tabletter eller plåster.